Shadow Gambit: The Cursed Crew

Ohoj där FZ! Arrr ni redo för våghalsiga äventyr i det trollbundna Karibien? Då så! Trimma seglen och ladda kanonerna!

Det är länge sedan jag sett fram emot spel på det sätt jag gjort den här sommaren. Sea of Stars, ett RPG från utvecklarna av mästerverket The Messenger? Måste bara vara bra.
En uppföljare till Blasphemous? Ett spel som få andra lyckats skapa pixelgrafik som både är vacker och skräckinjagande. Måste pröva det!
Men främst har jag sett fram emot piratsmygaren Shadow Gambit - The Cursed Crew - utvecklaren Mimimis tredje taktiska smygarspel i samma stuk som Commandos och Desperados. Deras första två spel - Ninjaspelet Shadow Tactics - Blades of The Shogun (2016) och Cowboyspelet Desperados III (2020) är bland det mest roliga jag haft i några spel alls de senaste åren.
Det har varit svårt att inte vara hypad. Jag har försökt undvika alla trailers och förtittar för att gå in i spelet helt ovetande.
Kvällen för release satt jag och försökte uppdatera spelets Steamsida som inte hade lagt fram någon köpknapp ännu. Det var något problem med Steam. Jag och andra spelsugna satt på Reddit och frågade om och om igen:
Kan någon av er köpa det ännu? Nu då? Är det framme nu?
Vi var som barn i väntan på tomten.

Så hur blev det?
Dra mig baklänges, släng in mig Davy Jones kista och kasta iväg nyckeln.
Det var som topp tusen tunnor! Jag firar med Kanapéer och konjakkransar
-- var det jag ville skriva.
Men fastän spelet är ett hejdundrande äventyr, mitt favoritspel hittills i år, kan jag inte låta bli känslan att min snusnäsduk sitter en aning för löst, min pirathatt lite snett och papegojan på axeln har hicka.

Commandos: Behind Enemy Lines (1998) är stamfadern till genren av spel Shadow Gambit nu fortsätter. I dessa spel kontrollerar du ett begränsat antal agenter, alla med sina egna förmågor med vilka du långsamt nystar upp ett komplext pussel bestående av fiendepatruller, deras synfält och andra hinder för att till slut kunna utföra ditt slutmål, vanligtvis något i stil med att neutralisera den individen, sno det föremålet eller spränga den byggnaden. Fiendens synfält är nyckeln till att förstå var det finns lösa trådar att dra i. Därför spenderar du en stor del av speltiden med att studera fiendeposteringar och patruller för att identifiera luckor i deras synfält du kan smyga dig igenom eller var du skulle kunna manipulera en vakt att bryta sitt patrullmönster och därmed skapa tillfällen att utnyttja. Allt sker i ett isometriskt perspektiv, men du kan fritt rotera kameran 360 grader och zooma in och ut för att få en bättre uppfattning om situationen. Jag spelade spelet till PC med mus och tangentbord, men det går även att köra med handkontroll. Även om jag föredrar att använda mus och tangentbord, går det att utföra alla kommandon med endast mushanden, vilket jag uppskattar då min hund stup i kvarten ska sitta i knät och få klappar när jag spelar.

I Shadow Gambit kan du med mushjulet enkelt skifta till en kartvy och tillbaka igen om du så behagar

Det är inte en särskilt stor genre och den var länge akterseglad, men den har flera spel som ligger mig varmt om hjärtat. I genrens andra spel har vi fått spela allt från ninjor och cowboys, till gangstrar, elitsoldater i andra världskriget och till och med som Robin Hood.
Shadow Gambit introducerar istället ett förtrollat Karibien, där du spelar som pirater i jakt på en förunderlig skatt, med en ihärdig inkvisition i hälarna. Historier om pirater och sjörövare har sina alldeles egna myter och legender. Träben, ögonlappar och busiga primater blandas med legender om nedgrävda skatter, spökskepp och vidunderliga sjöväsen. Karibien är ett vilda västern innan vilda västern och övergången från Desperados III känns därför i efterhand rätt given. Redan i Desperados III fick vi en smak av magi i form av vodoo-krafter, men Shadow Gambit tar steget längre och djupdyker rakt ner piratfantasygenren dit jag räknar Pirates of the Caribbean såväl som Monkey Island.

I Shadow Gambit kontrollerar du inte bara pirater, de är odöda buckanjärer. De är spöken och skelett, fördömda vålnader med avsevärda, magiska krafter.
Totalt sett finns det åtta spelbara figurer men du börjar spelet med endast en. För att återuppliva en ny skeppskamrat behöver du samla på dig svarta pärlor såväl som "soul energy" som du belönas med en åt gången per uppdrag. Väl i hand skjuter du in den själsladdade svarta pärlan rakt i hjärtat på den valda besättningsmannen och således får du kontinuerligt nya spelbara figurer med sina egna förmågor, bakgrundshistorier och personligheter. Det är alltid spännande att pröva på en ny fartygsplundrares förmågor och spelet ger dig också en kort träningssession med tillhörande utmaningsscenario så fort du återupplivat en ny. Förmågorna är lätta att förstå sig på och enkla att utföra, men med tiden kommer du också lista ut små nyanser som låter dig göra manövrar du inte tänkt på att utnyttja innan.
Din japanske ninjapirat (hur coolt låter inte det?) Toya, tillika skeppets kock, kan locka till sig fiender med sin flöjt, men likaså kan den bretonske korsaren Gaëlle med sina smällare. Skillnaden är att Toyas flöjt kan locka till sig fiender från längre håll, men han behöver också stå på platsen han spelar flöjten, medan Gaëlle kan få en fiende att gå dit hon kastar smällarna. Det kanske inte låter som en stor skillnad, och är det inte heller för det mesta, men i vissa situationer kan sådana nyanser ha en avgörande roll.

Mellan spelets uppdrag kan du vandra runt på Marleys däck och göra små sidouppdrag som låter dig lära känna dina besättningsmän.

Apan ombord är lite blyg. Eller sniken. Du får avgöra

Utöver att du kan välja vilken ordning du återupplivar din besättning kan du också välja vilken ordning du vill utföra vilka uppdrag och på vilka öar (av de öar du hittills låst upp). Spelet låter dig dessutom välja vilka fribytare du vill ta med dig, även om du allt som oftast är begränsad till tre per uppdrag. Det är en fin speldesign som möjliggör att du kan spela som du själv vill i större grad än tidigare spel från utvecklaren. Vill du till exempel ta med dig det högadliga spöket Pinkus von Presswald som kan ta kontroll över en fiendesoldat genom att besitta honom/henne? Eller istället den gladlynte skotten John Mercury som kan nyttja sitt ankare för att gömma sig i "The Below", förflytta sig till nya platser via den dimensionen samt ta med sig fiender ner i djupet? Valet är ditt och valmöjligheterna är vida som haven.
Men för att det valet ska vara möjligt känns det också som att spelet nödvändigtvis behöver vara lättare än vad det annars kunde ha varit. För att du ska kunna ta dig förbi allehanda situationer med ditt eget val av filibustiärer behöver det också vara möjligt för allehanda båtplundrare att ha sina egna lösningar på nästan samtliga problem. Med andra ord kan de ibland kännas övermäktiga. Ta till exempel den storväxte Gaëlle som går runt med en helt egen kanon på ryggen och ett hål i magen. Gaëlles kanon skjuter inte kanonkulor, utan istället människokroppar.

Det finns få saker hon inte kan lösa med sin kanon och det är ett rent spektakel att beundra.
Står en fiende i vägen? In i kanonen bara.
Behöver du gömma en död fiende? - du kan skjuta liket i sjön, men först - In i kanonen bara.
Står en fiende och bevakar en plats du behöver ta dig förbi men du kan inte nå honom med något närstridsvapen? Ingen fara - du kan skjuta honom med en fiendesoldat som ammunition, men först - in i kanonen bara.
Har du ingen fiendesoldat att skjuta med? Det är ok - ta en av dina kumpaner och - in i kanonen bara.
Hittar du ingen väg in i fiendens bas? Det är lugnt, du kan skjuta iväg en av dina sjöbusar bakom fiendens linjer - men först - in i kanonen bara!

Jag kan inte neka att förmågorna du får tillgång till är underhållande. Jag log brett hela första banan jag använde mig av Gaëlles färdigheter. Kanonen är, precis som Gaëlle själv nöjt förkunnar, mäktigare än svärdet. Men mångsidigheten fråntar också en nyans av nöjet jag fann i de tidigare, mer begränsade förmågorna och förutbestämda uppdragen i Shadow Tactics of Desperados III.
De två spelen låter dig inte välja vilka ninjor/cowboys som ska med på uppdraget, men de begränsningarna innebär också sina egna roliga utmaningar. I Shadow Gambit kände jag ibland att jag behövde begränsa mig själv och undvika att ta med för många av de "bästa" sjöbanditerna för att inte göra det för lätt för mig.
Spelet har ett knappt dussin öar att utforska, med flera uppdrag på varje, som utspelar sig både på dag- och nattid. Du kan välja olika platser att landsätta dina mannar i början av dina eskapader, men fiendeposteringarna är såvitt jag uppfattat desamma i varje uppdrag. I de tidigare spelen hade jag ofta som en egenkonstruerad utmaning att neutralisera samtliga fiender på varje karta, men i och med att du återvänder till samma ö flera gånger och soldaterna har samma patruller som tidigare känns det inte lika lockande - Jag håller mig till den del av ön där uppdragets mål befinner sig. Att ljusförhållandena och - om du så väljer - dina kompanjoner skiljer sig i de olika uppdragen lindrar visserligen känslan att du återupprepar det du gjort tidigare, men jag saknar ändå att ha en enorm karta där jag verkligen behöver nysta upp den bit för bit, hela vägen, istället för bara halvvägs.
Och det är inte allt. I nästan samtliga uppdrag är du begränsad till att styra tre pirater åt gången. Fiendepatrullerna å sin sida består nästan aldrig av fler än tre soldater samtidigt, vilket gör det för enkelt att slå ut dem med dina tre besättningsmän. Att Shadow Gambit dessutom tagit bort fiendeförstärkningar när du utlöser larm, som annars var ett utmärkt sätt att tvinga dig att spela så perfekt som möjligt in i det sista, gör det svårt att låta bli känslan att det hela är en smula för lätt. Visserligen har jag spelat tidigare titlar en hel del, men jag kör också spelet på svåraste svårighetsgraden.

Med det sagt blir Shadow Gambit aldrig tråkigt. Det är kul att välja vilka ur din besättning du vill ta med. Det känns fantastiskt att kunna lösa problem på så många olika sätt. Längre in i äventyret slutade jag till och med grubbla över spelets brister då jag blev så insatt i mina kompanjoners historier och alla roliga förmågor och valmöjligheter jag hade tillhanda. Även om jag säger att spelet är lättare än tidigare utgåvor från utvecklaren tillhandahåller det hela tiden tankenötter likt få andra spel kan. Men det absolut bästa är ändå när spelet väl erbjuder rejält mothugg och du stöter på ett problem (läs fiendeposteringar och synfält) du inte hittar någon simpel väg runt. Då gäller det att kombinera alla dina fartygsplundrares förmågor till ett perfekt recept som ninjakocken Toya skulle säga. Spelet har likt sina föregångare ett "Shadow Mode" som låter dig förprogrammera kommandon till dina olika sjörövare. Du kan sedan välja mellan att sätta igång alla kommandon samtidigt, eller ett i taget. I en situation kan du säga åt korsaren Gaëlle att lura iväg en vakt med sin smällare, medan ninjapiraten Toya springer från platsen och lämnar fotspår rakt in i en redan gillrad fälla, samtidigt som det fisförnäma spöket Pinkus, med en redan besatt soldat avleder en annan som annars skulle sett det hela förlöpa med något idiotiskt prat om bomullshattar eller dylikt.
Det är en ren fröjd när allt du planerat i förväg fungerar som du tänkt, eller fungerade med vissa snabba ändringar i stunden. Att vägen dit är omgiven av misslyckanden och save-scummande är ok. Det är ju det som är hela meningen med spelet.

Shadow Gambit är i allmänhet en väldigt mysig upplevelse. Det är härligt när ett spel så helhjärtat lyckas anamma en stämning och iscensättning, med all dess klichéer, utan att någonsin kännas oinspirerat. För hundra gubbar - du kanske tror att allt jag säger är gyckel, båg och ordkonster - men ibland, på vissa öar, kunde jag drömma mig bort ett tag. Det det azurblå havet, de svajande palmerna och sköldpaddorna som trivsamt kravlar runt på öarnas sandiga stränder - det är fint. Att det hela ackompanjeras med musik som fastnar i örongångarna, röstskådespelare som verkligen lever sig in i sina roller och omfattar återkommande hårda förhandlingar med en sniken apa gör det desto bättre.

Något annat jag verkligen uppskattade var att lära känna mina sjömän under äventyrets gång. De har alla sina synder och förflutna som de helst vill glömma bort. Att hjälpa dem hitta ett svar på frågorna de försökt begrava var en känslomässig touch jag inte hade förväntat mig. När jag väl var klar med spelet efter drygt 50 timmars spelande kändes det sorgligt att säga farväl till en sån fin samling odöda havsbanditer.
Yo-ho-ho and a bottle of rum, muttrade jag samtidigt som jag kliade hunden bakom öronen.

Jag kan inte sammanfatta det hela med annat än att Mimimi lyckats igen. Att en studio i stort sett egenhändigt återupplivat en nästintill utdöd genre med tre utomordentliga spel i följd är ett smått mirakel. Även om jag finner en del skavanker i deras senaste utgåva förväntar jag mig framtida stordåd från Mimimi och ser fram emot att se vad de kommer göra härnäst*. Shadow Gambit vågar töja ramarna etablerade i tidigare spel, med både för och nackdelar som följd, men resultatet kan inte annat än avnjutas.

Spelet kördes på Steam till Windows. Finns även till PlayStation 5, Xbox Series X och Series S

* Mimimi lägger ner studion, så inga fler spel kommer. Jag hoppas att någon annan duktig utvecklare vågar ta rodret för genren i framtiden. Tack Trickeh2k för info jag missat.

@trickeh2k - hade missat det. Vad ledsen jag blir, nästan som i deras logga. ; (

Jag hade hoppats på ett nytt Shadow Tactics. Har också funderat på andra teman som skulle kunna passa.
Kanske ett Urban Fantasy, eller rent av TMNT?

Det finns mycket att gilla. Litet vet jag inte riktigt om jag håller med om. Tycker det är rätt så köttigt

@kalle.lindestrom Spelet bestraffar i mindre grad än tidigare spel när du blir upptäckt, men det är i grunden ett smygspel, så att helt gå loss är aningen svårt. Då är nog det bättre med andra typer av spel.

Det var kul att de vågade ändra på modellen lite, men vissa saker tappades på vägen.
Hittat nya utmaningar i olika "badges" i end game

Skulle säga alla tre är värda att pröva, de är snarlika, och erbjuder i stort sett samma spel, fast med olika miljöer och förmågor.

Skönt med palmer och soliga stränder i mörkret : )