God of war 3: Remastered

Kratos är arg. Mycket arg. Det har han varit länge och enda botemedlet verkar vara att olympus gudar får smaka på varmt glödande stål. Blir Kratos äntligen fri från sina inre demoner om detta mål uppnås?

Det börjar episkt. Kratos tillsammans med Gaia och övriga titaner är i full gång med att bestiga mount Olympus i syfte att Zeus med familj ska dö. Detta kommer inte bergets härskare att låta ske utan motstånd och fullt krig bryter ut där titaner faller, gudar slaktas och oskyldiga människor förintas.

Detta intro fungerar som spelets tutorial. Man kastas rakt in i strid mot mindre fiender för att efter en stund möta spelets första boss, vattenguden Poseidon. Allt detta sker på Gaias kropp medans denne klättrar upp för berget. Det är storslaget och mäktigt att uppleva och sätter tonen för resten av äventyret. Skalan är inget annat än fantastisk och spelet fortsätter att leverera liknande upplevelser ända fram till slutet.

Efter att ha släckt Poseidons liv och sett hur denna faller ner i havet och hur det leder till en översvämning som raderar tusentals oskyldiga människors liv, så får man kvittot på vad ens handlingar egentligen innebär. Världen och dess invånare får betala ett högt pris för varje gud man har ihjäl.

“Världen och dess invånare får betala ett högt pris för varje gud man har ihjäl.”

Detta struntar Kratos blankt i då han är förblindad av ilska och hat. Det får kosta vad det kosta vill, så länge han får sin hämnd för vad gudarna tidigare har utsatt honom och hans nära och kära för. Minnena om hur han en gång i tiden blev lurad av krigsguden Ares till att slakta sin egen familj för att sedan förbannas till att bära deras aska på huden plågar honom i varje vaken stund. Zeus är roten till allt detta och, trots att det är Kratos far, så ska han lida. Lida och dö. Och det är Kratos som ska göra detta, ingen annan.

Den stora fokusen ligger på strider och bossar. Här leverar spelet ständigt. Det är sällan en lugn stund och det introduceras löpande nya fiender och häftiga bosstrider. Flera utav dessa bossar belönar en med nya vapen vilket bidrar till att skapa bra variation. Alla vapen är kul att använda även om somliga är något för lika varandra. I takt med att man samlar röda orbs så kan man uppgradera dessa vapen vilket, utöver att öka skadan de åsamkar, ger tillgång till nya attacker. Varje vapen har en magi kopplat till sig som även den ökar i skada och funktionalitet när man uppgraderar. Detta skapar en konstant känsla av att man blir starkare och mäktigare ju längre man kommer i äventyret.

Ett minus i striderna är användandet av quicktime events. Alltså att man ska trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle. Detta används främst vid avrättningar och under bosstrider. Till skillnad från tidigare spel så är knapparna nu bättre placerade på skärmens olika väderstreck baserat på vilken knapp man ska trycka på. X visas i nedre delen av skärmen, fyrkant i den vänstra, och så vidare. Detta gör att man kan fokusera mer på de spektakulära animationerna och låta det perifera seendet sköta resten. Ibland ska man dock göra cirkelrörelser med vänstra spaken och det är rent ut sagt dåligt. Det är enkelt att missförstå vilken riktning man ska rotera spaken och det leder till att man flera gånger misslyckas och flowet som byggts upp i striden tappas helt. Att knapparna som ska tryckas på varierar slumpmässigt är också ett stort minus. Hade det varit konsekvent så hade man åtminstone kunnat memorera vilket hade varit att föredra.

“Ett minus i striderna är användandet av quicktime events.”

Utöver strider så dyker det även upp lugna stunder där fokus är på någon form av miljöbaserat pussel. Det blir sällan speciellt avancerat eller svårt utan fungerar mer som en paus från all slakt. Man drar i spakar och flyttar på saker. Det är sällan logiskt utan känns ofta mest inkastat för att variera tempot. Där är några pussel som utmärker sig lite extra, bland annat ett som leker med ljus och vinklar, men överlag är det inte mycket att skriva hem om. Dem fyller sin funktion och bidrar till ett varierat tempo.

Storyn är simpel och bjuder inte på något djup eller någon form av karaktärsutveckling. All fokus ligger på Kratos begär efter hämnd. Man tar sig framåt via linjära banor och slaktar fiender och besegrar gudar. Thats it. Visst, där finns ögonblick där Kratos uppvisar sympati och att där faktiskt finns något mer än ilska djupt därinne, men dessa är få och kommer främst mot slutet av spelet. Ibland träffar man på olika karaktärer där de flesta är lövtunna sett till personlighet, med något undantag. Smeden tillhör höjdpunkterna. Scenerna vid mötet med de olika gudarna är höjdpunkterna och det är där merparten av dialoger och filmsekvenser utspelas. Dessa följer spelets övergripande stil och är rejält brutala. Ögon trycks sönder och skallar slits av. Detta är också enda gångerna då quicktime events känns givande.

“Ögon trycks sönder och skallar slits av.”

Spelet klockar in på runt 10 timmar och avslutar trilogin om Kratos resa från krigare till krigsgud till gudabödel på ett köttigt, brutalt och mörkt sätt. Man låser upp en del saker som kan motivera omspelning på högre svårighetsgrad, tyvärr finns där dock inget New game+ där man får behålla alla vapen och magier som man har låst upp. Men där finns lite challenges och en arena för den som är sugen på mer strider.

Om man missade God of war 3 när det begav sig på Playstation 3 så är denna utgåva ett mycket bra alternativ. Med en upplösning på 1080p och låsta 60 fps så både ser och känns spelet bra idag även om man är van vid mer moderna spel. För runt 200kr alternativt att spela det genom en prenumeration på PS Plus Premium så är det ett kap.

Tack ❤️

Är helt enig om allt du skriver.

Hoppas fler ger det en chans trots dess ålder. Det är det lätt värt.

Det var anledningen till att jag gick tillbaka. Och det var det värt

Kul att du uppskattade texten!